Örjan, den höjdrädde örnen åsså jag!

När  jag var liten läste vi en bok som hette Örjan den höjdrädde örnen. Boken handlar om den höjdrädde örnen Örjan som är så rädd att han bara vågar flyga en liten bit över marken. Om han flyger högre blir han yr i huvudet och svimmar. Hans hemliga dröm är att våga flyga högt uppe bland molnen med de andra örnarna. En kungsfågel kommer på en idé för att hjälpa honom. 

 

Örjan och jag har några likheter: Vi är höjdrädda och vi vill ändå pröva våra vingar.
När jag satte igång att skriva detta blogginlägg om min höjdskräck började jag att fundera på om jag blivit fegare med åren. Men ju mer jag funderade så insåg jag att inte ens när jag var liten tyckte jag om att klättra i klätterställningar eller träd.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag anmälde oss till ett Trädklättringsevent för nybörjare. Lars har inga problem med höjder och ville pröva på att klättra med klätterutrustning.

Men vad skulle jag där och göra?!?

Jo, men precis som Örjan vill jag ju pröva. Men vågar jag då?

Med lite darr i knäna så bestämde jag mig för att pröva. Ett inte allt för högt rep och med en uppmuntrande och stödjande instruktör på en stege vid min sida...

Nu gäller det!

Och det gick ju ganska bra, men benen var som gele efteråt. Någon logg i loggboken blir det inte tänkte jag.

  

På eventet fanns det många som liksom jag inte hade klättrat innan och alla fick vi testa. Många vågade sig upp för att signera loggboken, det gjorde självklart Lars....

Men jag tänkte att det får vara, jag har testat och är nöjd med det. Eller?

En efter en började deltagarna droppa av och snart var vi bara ett 10-tal cachare kvar.

Skulle jag inte våga?

Men varför inte?

Det är ju jättehögt! 

Men efter massor av uppmuntran och stöd beslöt jag mig för att pröva.

Jag behövde ju inte klättra hela vägen upp om jag inte ville...

Så på med selen och utrustningen.

Nu gällde det. 

Sakta men säkert började jag min resa mot loggboken. 

När jag hade en meter kvar kändes det som om det tog stopp....

Nya uppmuntrande ord från dom på marken: Det är ju inte långt kvar, du fixar det.

Men va F-N dom har ju rätt!

 Så visst fick jag med darriga händer skrivit Fru visp i loggboken.

Vägen ner kändes mycket lättare än vägen upp. Jag hade faktiskt klarat detta. Jag hade klättrat 8 meter (eller 10 om vi får säga det TessSi!)

Den känslan var fantastisk, även om benen var som gele efteråt!

Nu kommer tack-talet; ni vet när dom vinner pris på galor så brukar som tacka en hel drôs med folk för deras insatser. Så här kommer mitt tack-tal, fast detta var ett event:

Ett stort tack till Peter Glans för ditt otroliga tålamod med denna hispiga kärring!

Jag vill också tacka hejarklacken nere på backen för att ni fanns där om jag hade ramlat ner!

När jag ändå är igång så måste jag också tacka för lånet av utrustning och för att ni ordnade detta event.

Tack till min goa gubbe Lars som tog så fina kort på mig, det syns ju inte alls hur rädd jag var!

För säkerhets skull tackar jag alla andra som var med på eventet så har jag inte glömt någon.

ÄN har jag inte anmält mig till någon klätterkurs, men jag har smygtittat på lite selar och utrustning....

  

Dagen efter utmanade jag mig själv ännu en gång: Vi skulle logga en cache som låg i ett bergrum. Där fanns det STORA spindlar och det var en aning klaustrofobiskt. Men det får bli en annan blogg!