God jul, God jul, det är inte snö som faller...

Regn, regn, regn...

Usch, usch, usch.

Men på med kläderna och ut och cacha lite.

Dagens mål var att logga några i 7häradsjuls julkalender.

Så in i bilen med utrustning och barn. Vi börjar i Fristad.

Redan i Svenljunga börjar det:

-Är det långt kvar?

- Det är en bit, vi ska först till Borås. Suck tänker jag, inte redan...

Men med en rejäl godispåse, för det är ju lördag, så går allt.

Första målet var en fågel, nämligen Domherren. Visste ni förresten att enligt Småländsk folktro är det ett säkert tecken på snö inom tre dagar, när domherren på senhösten kommer till bebyggelse och äter av trädens knoppar. Ja, och snö det var det.

Väl ute i terrängen kunde vi finna denna trevlig gömma. Tänkte inte göra en spoiler, men eftersom den redan finns i loggarna så kanske det inte gör nått?!? Och vem vill inte dela med sig när man hittar en sån här fantastisk "burk".

När vi nu är inne på det juliga spåret tänker vi fortsätta med den sista cachen som släpptes.

Och vad kan den heta tro? Jo, julafton. För det var ju då den släpptes.

Var ska vi parkera då???

På köpet fick vi en (v)ändhållplats logg...

Sen var det bara att halka in i skogen...IGEN!

Ungar som far och flyger: Var är burken då? Tur att herr visp har bättre koll....

- Den var fin mamma, den måste ju få favoritpoäng. Snälla mamma.

Jodå, vi är frikostiga med favoritpoäng när cacherna ser ut så här. Vi gillar ju dessutom jul!

Nu har vi avverkat två julcacher och delat ut favoritpoäng till alla.

Hur ska detta gå? Tänk om alla är lika bra? Har vi favorit poäng så det räcker?

Vidare till Staffan och hans Luciatåg. Han var dock lite ensam. Luciatåget hade nog dragt vidare till nån annan cache. Tur att vi gjorde ett besök då!

Nästa hållplats blev ett lite udda mål: Ett sopberg!

Parkeringen vid cachen var milt uttryckt glashal. Här hade CO inte sopat banan åt oss och inte hade han grusat heller.

Men en sak var säker, det var bara att följa spåren.Så här kunde vi ta stigen både till och från cachen.

Väl framme vid nollan skulle vi leta, men den ena lillvispen var lite sur och gick på en egen upptäcksfärd. Det är ju då man kan hitta lite annat än burkar.

Vi som har åldern inne minns dock en annan typ av sopberg, eller Skräphög. Jag älskade Fragglarna. Min favorit hette Vips. Nä det var inget stavfel.

Men även detta sopberg gömde en gyllene skatt:

När man cachar med barnen märker man definitivt när det är nog. Och det var det NU!

-Men en lite reflexcache bara, snälla???

-Jodå, det går bra bara det inhandlas en nyårsklänning först.

Och så får det bli.

Så en Julstjärna passar bra, den ligger ju ändå på väg hem.

Men om man nu trodde att det skulle bli enkelt så trodde man HELT fel:

Här lärde vi oss en läxa! Kör aldrig efter GPSen. Gå på magkänsla...
En mycket brant och spegelblank backe höll på att få fru visp att parkera bilen och gå hem.
Och det visade sig inte ens vara rätt väg...Grymt sa julgrisen.
Men när vi sen tog rätt väg och hamnade på en bra parkeringsplats hittade vi spår efter andra cachare!

Nu in i mörkret. Mega ficklampan på och nu hade småvisparna fått upp farten.
In i skogen, hur vet vi att vi har kommit till slutet?
Ingen aning bara att hänga på tjejerna.
Men när vi nådde målet så kan man nog lungt säga att man visste att man var där.

Inte heller vi kunde låta bli att lämna spår efter oss...Eftersom vi är gamla och mossiga så: vispen was here

För att fortsätta den mossiga banan: I'll be back!!!!

 

Ösregn i december

Efter regn kommer solsken.
Nej, efter snöstorm kommer det regn. Det stämmer bättre just nu.
Efter soffhäng och julfirande med föräldrar och övrig släkt infann sig caching abstinensen.
VILL ut och cacha. NU!

Våra geocaching vänner hade löst en letterbox inte långt hemifrån, grattis till FTFen! Men vi hade inte varit med från starten och kände inte att vi ville hoppa på mitt i.
Så vad gör vi då?
Jag kände lite att vi behövde motionera det som finns innanför pannbenet....Det fick bli en liten luring med nummret 3.
Torestorp, dit hittar vi utan GPS. Hoppas bara att det inte är allt för halt på småvägarna.

Men det gick ju bra att ta sig dit. Sen började utmaningen.

Denna vackra vy mötte oss när vi hade parkerat, då hade vi ännu inte insett utmaningen....

Vi försöker ju alltid ha barnen med när vi cachar, så ibland får man tänka på säkerheten lite extra. Det behövdes verkligen här. Men det finns ju alltid en lösning eller en väg runt problemet. Ingenting är omöjligt!

Det duggregnade lite och men vad gör det, man blir ju bara lite blöt. Men det blev inte lite blött. Jag blev genomblöt.

CO hade ju sagt att det fanns redskap att tillgå, ett som han hade placerat ut och ett naturligt. Och efter en liten stund insåg vi villka det var....

Ja, den luringen löste vi med en räv bakom örat och genom att använda det som fanns innanför pannbenet.

Hungriga och blöta åkte vi hem för att få i oss lite julmatsrester. Sill och Jansson. Men cachingsuget gick ju inte över. Det finns ju en reflexcache som vi spanat länge på.

Snabbt meddelande till en geocaching kompis.

-Ska du med?

-Jodå det skulle han.

Så tillbaks till Öxabäck.

Cachen skulle visst vara lite läskig. Ca(t)che me if you dare.... Ta mig om du vågar. Den här har vi gjort ett försök på förut, men då ville småvisparna inte vara med.
Men nu i sällskap med JFH63 gick det lite bättre.
Regnet duggade tätt och vägen låg blank som en spegel. Det var nästan svårt att ta sig fram.
Och då kan man ju undra vad man håller på med....

Men när man har fått upp ångan och reflexerna i skogen gnistra och glimma då spelar det ingen roll om det regnar.
Så här i juletider när man tröttnat på julskinkan är det skönt att lämna tvsoffan för en promenad i skogen.

Och det gick hit och dit. Tur att man har GPS så att man hittar tillbaks i mörkret och inte halkar ner i diket...

Vissa tekniska hjälpmedel behövdes för att logga denna, och hemma hade det bara krånglat. Men ute i skogen fungerade det klockrent. Vilken tur!

Efter att vi hade halkat runt en stund och letat efter glimmande reflexer kunde vi skriva en kråka i loggboken medan cacheowner förmodligen stod i fönstret och tittade på våra ficklampor i mörka skogen.

Kan ju säga så här att det fanns mer bilder som var mycket bättre, men man vill ju inte förstöra nöjet för er som inte har loggat denna.

Så på två loggade cacher denna dag så har vispen delat ut två favoritpoäng.

God fortsättning på er alla!



Juläpplet i skogen

Pling! Usch, vad är klockan. Tyst med dig telefonen!
Men just det, det skulle ju komma en ny cachen i julkalendern. I Mårdaklev.Men det är ju så skönt och varmt i sängen och flickorna sover ju än. Sneglar på termometern. Bara -7 grader, men jag hör ju att det blåser. Burr!
Kliver motvilligt upp och plockar fram frukost, här ska det vara en stadig helgfrukost i lugn och ro.
Tänder andra ljuset! Nu är det inte långt kvar till jul...

Efter frukost skulle herr visp ge sig på vår varmvattenberedare och se om han kunde fixa till den....
Vilket betyder att han stänger av vattnet. Så vad ska vi då göra. Ja svaret på den frågan är väl inte så svårt. Vi åker till Mårdaklev. Ja ialla fall jag. Eller? För först vill ingen med och sen ska båda flickorna med.Så på med varma kläder och in i bilen med stora tjejen som kartläsare, något hon har blivit ganska bra på efter ett antal FTFjakter.
När vi närmar oss Mårdaklev plingar GPSen till:
-Va är vi redan framme? Har jag sett så fel på kartan.
-NEJ låg batteri spänning!! informerar min CO driver.
-Har vi extra med oss tro? Åh, så orutinerat suckar jag.
Men vi kör på, vi får väl hoppas på täckning på telefonen....

Vi närmar oss cachen. Men var ska vi parkera? Jodå, här blir bra.
På med vantar, mössa och halsduk.
Finns det några fotspår i snön måntro? Nä, bara harspår.

Snabbt kunde tjejerna lokalisera cachen och med frusa fingrar fick vi plitat dit vispen i den tomma loggboken.

Ja, det gick ju bra. Nu ska vi ju bara skicka in våran logg. LITE kallt om händerna var det så det fick bli en kort logg som redigerades på hemmaplan. 

Nu när vi hade fått upp ångan passade vi på att logga Östdanmark 3 också. Inte heller den ställde till några problem. Men hinten granplantering vid Maa kändes ju lite jobbig... Framför allt när man möts av denna syn:

Men cachen hittades på mycket fina koordinater trots all snö. Nu åker vi hem!

Det är inte bara Alfons som säger:

-Jag ska bara...Det gör även jag.

-Jag ska bara kolla till Moroten på vägen hem och se hur hon klarar vintern.

Kan ju tala om att moroten mådde fint men blasten hade vissnat i kylan.

Ha en mysig andra advent och klä på er bra om ni ska ut i kylan!